Hur kommer det sig att VARJE gång man INTE har med sig kameran så händer det någonting speciellt??
Jag har ju bilddagboken pga att jag vill kunna titta tillbaka enbart för min egen skulle och kunna se vad jag gjorde den och den dagen och liksom AHA var det den dagen jag köpte den bilen etc. Men jag glömmer ju den förbannade kameran hela tiden. Det var bättre förut när jag hade en bra kamera i mobilen (innan den gick sönder) för mobilen har man ju alltid med sig ;). Men jag ska försöka bättra mig, lite trevligare inlägg också när det kommer en och annan bild =).


Ikväll när jag var som tröttast så ringde pappa (ca 23:30) och frågade om jag ville komma å hälsa på och hålla sällskap medans han fixade sin saab, whay not tänkte jag och for och nu har jag kommit hem:P men hundarna fick ju springa av sig iaf ;).


Jag frågade Anders nu ikväll om han har märkt någonting annorlunda med Billy, enbart för att konstatera att det inte är jag som inbillade mig men han tyckte också att det var någonting annorlunda med honom, att han är mycket lugnare och igår när Susanna & Linus kom så skällde han knappt någonting.
Och inne så har han inte alls följt efter mig lika mycket.

Kan det vara mina längre och mer jobb i promenaderna?
Eller kan det vara chippet som börjat verka?
Eller kan det vara miljön som är lugnare nu när det inte kommer lika mycket folk och hälsar på?
Eller kan det helt enkelt vara så att han kände på sig att  jag var påväg att göra mig av med honom?

Hur som helst så är han en mycket lugnare hund och mer stabil vilket är hur skönt som helst både för mig och Anders men framför allt att jag kan känna att Billy mår bättre. Det funkar hur bra som helst med Tyson efter kastreringen, han är "snällare" mot Billy än med chippet så nu har jag bestämt att med min nästa hund som jag tänker skaffa någongång i framtiden kommer jag kastrera på en gång, så det så :P.

Jag känner hur all energi kommer tillbaka när man känner att man går framåt med en träning, och känslan går inte att beskriva men för er som varit med om det vet hur all positiv energi bara rusar genom kroppen och man känner verkligen att ingenting är omöjligt och att man VET att man kommer fixa det!

I KNOW IT!!!!!

Måste även tillägga att jag fortfarande har fruktansvärd ångest varje fucking dag sen jag hade bestämt mig för att he bort Billy, men jag står fortfarande kvar vid att han skulle få det bra med rätt ägare =), men inte för att låta "snobbig" eller nått men nu vet jag att JAG verkligen är rätt för Billy. För någon vecka sedan hände det en grej som jag inte kommer att ta upp här men jag kan säga att det var då jag märkte vilken positiv påverkan jag hade på Billy. Jag tror han känner ett lugn från mig som han inte kan göra med någon annan. Har aldrig sett honom så här.

But I can also say that there is a long way down the road, right now, we have just passed the first plate but it is a long way. And the roadblocks, you always count on when you are somewhere;)


Nu ska jag försöka lägga in lite bilder på bilddagboken om det nu går, det har ju gjort om så det går ju hur trögt som helst att ladda upp!


                                                          Gnatt!